iamalexandra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Såg ett författarsamtal från bokmässan. Det var Jonas Gardell som blev intervjuad. Han pratade om sin triologi "Torka aldrig tårar utan handskar". Böcker som jag verkligen älskar.

 

En sak han sa skrev jag ner direkt för det lät så sant, verkligt, riktigt och viktigt... Han diskuterade att han, som överlevande efter att så många homosexuella har behandlats illa samt dött av den hemska sjukdomen var tvungen att "bära minnets kamp mot glömskan". Precis på samma sätt som de överlevande från förintelselägren var tvungna att vittna om vad de varit med om, måste de som behandlats illa i Sverige vittna om det.

 

Han sa mycket intressanta saker. Tror intervjun finns att se på ur.se.

godnatt

 

 

 

Vid en tidpunkt i historien när homosexuella relationer i

USA och Västeuropa var i färd med att vinna både juridiskt

och socialt erkännande började unga och medelålders

homosexuella män att dö. /.../

Sjukdomen skulle komma att kallas vid många namn /.../

Den skulle komma att påverka dem, prägla deras tid och

förändra deras liv som inget annat. Men det visste de

inte då. Inte ännu. De var så unga. Just vuxna. Sökte

sig själva. Sökte kärleken. Sökte ett sätt att få leva sina

liv som inte hade varit möjligt ens en generation före dem.

Med någon form av stolthet. Med ett uns av värdighet.

Försiktigt hade de bjudit upp varandra och ovant börjat

att dansa. Vid kanten av ett stup. (s.61ff)

 

 

Ibland handlar det inte om att leva. Det handlar

om att överleva. Detta ögonblick och nästa.

Att komma igenom, att fortsätta andas, ett andetag

i taget. Det blir inte bra, men det kan bli bättre. /.../

Ens liv kan gå sönder och ändå fortsätter man att

gå på apoteket och handla, man klär sig i shorts och

t-shirt för att det är sommar, man hälsar på bekanta,

man säger "tack" och "jag mår bra", trots att ens värld

gått sönder och aldrig kan göras hel igen. (s.254f)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Måste erkänna att jag har inte varit jätteförtjust i Jonas Gardells arbeten förut. Vi läste "En komikers uppväxt" under en kurs i svenska på universitetet och jag tyckte den var...hemsk, inte elakt hemsk utan bara att jag förstod den inte. Sett några stand-up-grejer han gjort och dem har jag tyckt är okej. Men när han var med på ett tv-program och visade den seriösa, allvarliga sidan, då blev jag en Gardell-älskare.

 

"Torka aldrig tårar utan handskar - del 1. Kärleken" är boken jag precis läst ut. Det är en verklighetsbaserad bok där Gardell skriver om sig själv och sina vänner, om livet som homosexuell, om kärleken och om döden. De två främsta personerna i boken är Rasmus och Benjamin. Rasmus som precis kommit till Stockholm från en liten håla där han under hela sitt liv varit utanför och mobbad. Benjamin är ett Jehovas vittne som försöker hålla sig på rätt väg i livet för Jesus samt för sin familjs skull. Titeln är lite speciell och i boken får man läsa om en sjuk man som gråter, och om en sköterska som av medlidande torkar dem tårar som rinner nedför hans kind, bara för att få skäll av en annan sköterska. Man får aldrig torka en sjuk människas tårar om man inte har handskar...

 

Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren,

bland de människor som har sina liv här.

I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om

inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.

Det här är min och mina vänners historia. (baksidestext)

 

 

Alltså flyttade man från landsorten till anonymiteten i

storstaden, där chansen att möta likasinnade var oändligt mycket större.

Överallt ifrån kom man.

Som en sorts pilgrimer. Sökande. Törstande.

Som gjorten törstar efter bäckens vatten.

En och en kom man. För att förenas, bli fler, bli lite mindre ensamma.

Man bröt upp från sin födelseort, sin familj och sitt gamla liv,

för att börja ett nytt, friare, sannare liv i Stockholm. (s.86)

 

 

 

 

 

 

Av min lillebror Jens fick jag boken "Den senila skalbaggens tröst" av Jens Månvinge. Det är något med titeln och författarens namn som tilltalar min kreativa sida. Den sida som förr målade, tecknade, skrev dikter och noveller.  Idag har jag spenderat 1,5timme på soffan med katten på magen och boken i händerna för att läsa ut de sista 50 sidorna.

 

 

 

 

"Louisiana Joe var stor som en katt och blev den utvalda råttkungen./.../ Big Mama var hans stora kärlek /.../ Jag slapp panikkänslan av att vakna upp med en fräsande råtta på bröstet som stirrade mig ilsket i ögonen. Den tiden var förbi, nu delade jag allt med Louisiana Joe och Big Mama. Varje dag fick de sin andel av maten och i gengäld bevakade Louisiana Joe cellen och såg till att jag inte blev störd./.../ Men övriga lagmedlemmar var klara det var med Louisiana Joe, Big Mama och de olydiga kackerlackorna jag skulle spela denna match. Tillsammans skulle de hjälpa mig övervinna denna prövning..." (s.361f)

 

 

 

Så igår på soffan läste vi ut Lars Rambes bok "Kvinnorna i sjön". Den handlar om fotografen Johan som vi möter 1992 när han flyttar från Järlasjön efter att två kvinnor mördats, samt 2008 när han flyttar tillbaka till ett mycket förändrat område. Han plågas av huvudvärk, syner och minnen från platsen men vet inte om de är sanna eller inte vilket gör honom förvirrad. Dessutom försöker kvinnorna, de som dött i sjön, varna honom för något, men vad?

 

 

 

I söndags var jag och mamma på bion "Små citroner gula". Är flera år sen men jag har läst boken, skriven av Kajsa Ingemarsson, och måste säga att jag tyckte om både den och filmen väldigt mycket. Bjuder på det mesta såsom sorg, glädje och romantik. Gillar sättet man varvat mänsklighet, felsteg och humor. Rekommenderar dem båda!