Jonas Gardell
0kommentarer
Det är längesen jag skrev om någon bok, inte för att jag inte läst utan det har bara inte blivit av. Men nu har jag läst en bok som verkligen grep tag i mig och som jag vill dela med mig av.
Måste erkänna att jag har inte varit jätteförtjust i Jonas Gardells arbeten förut. Vi läste "En komikers uppväxt" under en kurs i svenska på universitetet och jag tyckte den var...hemsk, inte elakt hemsk utan bara att jag förstod den inte. Sett några stand-up-grejer han gjort och dem har jag tyckt är okej. Men när han var med på ett tv-program och visade den seriösa, allvarliga sidan, då blev jag en Gardell-älskare.
"Torka aldrig tårar utan handskar - del 1. Kärleken" är boken jag precis läst ut. Det är en verklighetsbaserad bok där Gardell skriver om sig själv och sina vänner, om livet som homosexuell, om kärleken och om döden. De två främsta personerna i boken är Rasmus och Benjamin. Rasmus som precis kommit till Stockholm från en liten håla där han under hela sitt liv varit utanför och mobbad. Benjamin är ett Jehovas vittne som försöker hålla sig på rätt väg i livet för Jesus samt för sin familjs skull. Titeln är lite speciell och i boken får man läsa om en sjuk man som gråter, och om en sköterska som av medlidande torkar dem tårar som rinner nedför hans kind, bara för att få skäll av en annan sköterska. Man får aldrig torka en sjuk människas tårar om man inte har handskar...
Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren,
bland de människor som har sina liv här.
I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om
inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.
Jag var en av dem som överlevde.
Det här är min och mina vänners historia. (baksidestext)
Alltså flyttade man från landsorten till anonymiteten i
storstaden, där chansen att möta likasinnade var oändligt mycket större.
Överallt ifrån kom man.
Som en sorts pilgrimer. Sökande. Törstande.
Som gjorten törstar efter bäckens vatten.
En och en kom man. För att förenas, bli fler, bli lite mindre ensamma.
Man bröt upp från sin födelseort, sin familj och sitt gamla liv,
för att börja ett nytt, friare, sannare liv i Stockholm. (s.86)
Gardell skriver engagerande, drivande och poetiskt samtidigt som enkelt. Efter att ha läst boken är jag en bättre människa för jag förstår lite mer av någonting som är dolt för mig. Jag har fått insyn i en värld jag inte tillhör. Men samtidigt så känner jag igen den världen. För en del av den, delen med ensamhet, utanförskap och sökandet efter likasinnade, den biten delas av många, även av mig. Det finns två delar kvar att läsa, och dem kommer jag läsa snarast, för även om det är en hemsk historia så är det även en historia om kärlek...
Jonas Gardell,
Torka aldrig tårar utan handskar,
Kommentera