iamalexandra

Sen skolavslutningen har jag varit arbetslös och inte hittat något nytt, inte funnits så mycket att söka för den delen, anställningsstopp i många kommuner. Varit ganska skönt att vara ledig under sommaren, varit ett tufft år. Men när nu skolorna drog igång efter lovet så kändes det ganska jobbigt att inte ha något att gå till och att inte få träffa de personer jag jobbat ihop med i nio månader.

Men så ringde telefonen o jag blev erbjuden en tjänst på 60% (3 dar/ v) på en skola i kommunen fram till jullovet. I tisdags gjorde jag min första dag. Var väldigt rörigt och jag hade inte koll på någonting, förvirrad. Kommer vara i år 3-6, ha både klass- och gruppundervisning i flera ämnen. Blir nog bra när jag får komma in i arbetet lite men så här efter första veckan känns det hela som sagt rörigt. Kännas skönt att ha något att gå till och få känna sig lite trygg.

Nu var jobbdelen avklarad, här kommer folkdelen, hahahaha.

Alltså jag vet att jag är konstig och har märkliga idéer och åsikter, men är jag verkligen sååå dum i huvudet? Börjar liksom undra när jag pratar med folk, allt från bekanta, vänner och familj till grannar, kollegor och medtrafikanter. Detta att stå för vad man säger, visa respekt, erkänna fel och brister, lyssna och tänka längre än näsan räcker är tydligen inte självklara saker för folk. Säger inte att det är lätt eller att jag alltid gör det, verkligen inte, men jag försöker. Försöker tänka innan jag säger nåt, försöker se det goda hos folk och försöker tänka att även om de säger nåt elakt (eller som jag tolkar som elakt) så menar de det inte.

Särskilt när det gäller vänner är dessa saker viktiga. Om jag pratar eller frågar en vän något så tar jag förgivet att jag får sanningen tillbaka, lite friserad kanske men ändå sanningen, alltså gäller det samma sak åt andra hållet. Vilket är en bra sak men som även kan svida. Bara för att man är vänner tycker man ju inte lika i allt, men det måste man ju också kunna stå för. Som när ens vänner gör saker som man vet kommer bli fel eller är fel, men det är ju deras liv. Men ber man i det läget om hjälp eller stöd så får man oxå acceptera sanningen. Eller? 

Missförstå nu inte, jag påstår ABSOLUT inte att jag är en bra eller perfekt vän. Har gjort många misstag mot vänner och andra, för så är det i livet, tror inte man kan gå igenom det utan att göra misstag som att såra eller felbehandla människor omedvetet. Det jag undrar nu är, är det bara jag som tycker så här? Är det jag som är konstig eller kan man kräva dessa saker i vänskapens namn? Vet inte...Har inte haft många nära vänner i livet så dem jag har försöker jag ta vara på. Men det är inte alltid lätt att vara en vän eller att ha vänner...

kram från en förvirrad och trött Alexandra