Vet inte varför det är så svårt med ordet förlåt. Jag tycker inte att jag har jättestora krav men efter vad han har gjort så är det det minsta jag vill ha. Han skrek, var hotfull, sa åt mig att sticka därifrån och att jag inte behövde höra av mig nåt mer. Tror han att det är sånt som bara försvinner för att tiden går? Dessutom sa han, när Tommy pratade med honom, att han hade gjort sitt och hade inget att prata om men han ville ha en ursäkt av mig. Suck. Sorgligt att han inte förstår.
Förra veckan skickade han ett mail till oss alla fem och ville träffas, skrev "önskar och kräver att ni svarar". Min reaktion blir, vadå kräver? Vad har han för rätt att kräva något av oss överhuvudtaget?! De andra har svarat men inte jag. Fick ett mail till igår så nu måste jag svara men vet inte vad...orkar inte med honom... En del av mig vill bara krypa och se till att allt blir bra medan en annan del av mig är så trött på att ta skit att jag bara vill be honom dra åt helvete.
Känner mig ganska ensam i det här. Visst kan jag skriva till de andra men blir inte riktigt samma sak. Tommy och jag har pratat mycket men han är tydlig med att han vill att vi ska bli "sams", bättre att förlåta även om han förstår att efter allt som hänt så är det mycket begärt och kanske ouppnåeligt. När vi diskuterade med mamma och Conny i helgen blev jag väldigt irriterad på mamma. Varit vid flera tillfällen som hon tydligt visar att hon tycker att jag ska ta kontakt, att jag ska maila, att jag ska svara, är så synd att det blivit så här. "Ni är så envisa båda två så det kanske blir att ni aldrig har kontakt igen." sa hon en gång. Men det är väl inte mitt fel? Inte jag som betett mig som en idiot... Blir så besviken på såna kommentarer. Tycker de ska stå på min sida, typ säga du gör som du vill, han gjorde fel och sen inte ifrågasätta varför jag tycker som jag gör. I helgen sa jag faktiskt rakt ut "Jag har krupit för honom hela mitt liv, bett om ursäkta för saker som inte varit mitt fel. Trött på det och tänker inte göra det mer." Blev lite kommentarer som att det inte var så hon menade osv men det är så det känns och det gör ont.
Vet inte riktigt vem jag ska prata med. Visst har jag folk och vänner att prata med, men jag umgås inte så mycket med andra och det här ju liksom inget man bara kastar fram. Trött, velig, besviken, ensam och sårad... Måste skicka svaret på mailet...
