iamalexandra

Vet inte om det bara är jag, men ibland känns det bara som att jag inte hör till....

En konstig känsla. Kan vara bland kollegor, vänner, familj eller släkt. Man kan känna sig helt med i gemenskapen, känna sig inräknad och allt är bra. Så händer något, inte alltid något man kan ta på utan kanske bara en känsla, en vink. Plötsligt förändras atmosfären, och en kommentar eller blick gör att man känner sig mer ensam och utanför än man någonsin gjort förut.

Tror inte att det är meningen, dem som gör det kanske inte ens är medvetna om den förändrade stämningen, men du själv känner den mycket tydligt. Tänker ibland att det är bara jag som är barnslig och känslig, men problemet finns där i alla fall. Så lite kan göra så mycket...

Viktigast tror jag är att inte tänka att folk vill en illa, vill få en att må dåligt. Det är dock omöjligt att leva ett liv utan att såra och bli sårad. Förutsatt att man inte sak bo isolerad på en öde ö dårå =)

Ensamheten finns där alltid.
Den ligger som en svart dimma.
Inte alla ser den.
Inte alla förstår den.
Inte alla vet om den.
Men den finns där ständigt.
Ensamheten finns alltid där.
Alltid runt oss människor.

Ganska konstigt egentligen, att jag aldrig lär mig, aldrig blir immun, aldrig slutar bry mig... Förstår det inte själv. Är ju medveten om att man inte ska förvänta sig för mycket, och trots det blir jag besviken och ledsen. Känns som att jag är alldeles för tunnhudad, detta trots att jag varit med om endel... Känns som att jag aldrig riktigt hinner återhämta mig efter en sak förrän nästa händer (inga stora saker, men saker som tar väldigt mycket energi). Når aldrig riktigt upp till normalläget liksom...

Det är vitt ute
Flingorna faller tätt
Jag tittar upp mot gatlyset
Ser de vita flingorna långsamt singla neråt
Marken är vit
Ser bara min skugga
Den ligger där svart mot snön
Känner mig som min egen kalla skugga
Mörk som natten