Det är verkligen jobbigt att gå med värk. Att dessutom bli genomförkyld, hes och försöka se glad ut inför eleverna, trevlig mot föräldrar och kollegor, det är bara för mycket.... Borde ha sjukskrivit mig... Tycker att jag är ganska van vid att ha lite ont, har ju ofta huvudvärk. Men dessa två veckor sedan tanden började strula har varit för mycket, har haft ont varje dag även att jag ätit tabletter. Har inte ätit hela dagarna men någon tablett per dygn har det blivit. I torsdags natt var jag tvungen att ta en halv 3, ont i huvudet och käkarna. Imorgon är det dags för käkkirurgen, mamma ska skjutsa mig...inte nöjd men hoppas det ska gå smidigt samt att värken ska försvinna efter det här.
 
 
Ja, skiten fortsätter fortfarande...
 

 
nr.23
Grå fluffiga moln springer över himlen.
Tunga droppar faller mot den mörkt glänsande asfalten.
Träden svänger med sina nakna grenar medan de färgsprakande löven svävar mot marken.
Det är höst.
 

 
nr.24
Det ligger som en sten i mitt inre.
Tynger...trycker...smärtar...
Det lättar lite och hoppet kommer över mig.
Borta...för alltid...jaaa...!?
Det kommer alltid åter, svävar ner och klänger sig fast.
Det...mörkret...ensamhet...
Andas.
 

bussdikter, tandvärk, ångest,
Hittade dessa bilder igår. Mitt liv i ett nötskal...
 
Lika bra att svara "Bra" för folk vill inte veta nåt annat, eller så kan de inte hantera något annat svar. Eller, ibland, så kan inte jag hantera att ge något annat svar...
 
pics.nattstad.se
 
Just nu stämmer det bra. Speciellt nästa citat...verkar dock inte som att någon bryr sig tillräckligt. Inte ens tillräckligt för att fråga...
 
 
 
 
Brukar känna så med Björn, har alltid kunnat prata med honom och trots att han är 50mil bort så har det ändå känts som att han varit hos mig. Hållit om mig. Men just nu kan jag inte ringa honom, vilket suger...men jag blev sårad av hans kommentar...
citat, ensamhet, känslor,

 
Bleka streck.
Minnen från en annan tid, dock ej avlägsen.
Period av smärta.
Var blodröda men nu nästan vita, men inte försvunna.
Ute ur livet.
Allt är dock inte borta utan begravt djupt inne i själen.
Vara lycklig.
Måste visa glädje och inte låta det svarta skrämma.
Andas djupt.
För man måste, så det blir lätt och så alla blir nöjda.....
 

ensamhet, ångest,
I torsdags hade mamma och jag en dag på egen hand. Vi åkte till Söderköping och åt glass på Smultronstället. Är ju svårt att bestämma sig men vi blev nöjda med våra glassar. Sedan gick vi lite i affärerna innan vi åkte till stugan för att bada och sola lite. Var mysigt! 
 
 
 
 

 
Molnen hopar sig på himlen.
De vita och grå tussarna breder ut sig som ett  fluffigt täcke.
I ett litet klarblått hål syns två vita streck.
Undrar vart de är på väg...
Nånstans där himlen alltid är blå...
 

Smultronstället, bussdikter,
Idag är det torsdag och jag är ledig. Firar med fika med Svensson-släkten, både mamma och mormor har nämligen namnsdag denna vecka. Tänkte dessutom delta i Emmas Pink Thursday för den här veckan är mina naglar rosa =) Prickarna gjorde jag igår kväll för att lacket började se lite slitet ut så tänkte att på det här sättet kunde jag ha det en dag till.
 
Det rosa lacket är OPI - Chic From Ears To Tail (Minnie Piggs kollektion) och det lila är Mavala - 305 Samarkand. Som ni ser på bilden är det rosa inte helt täckande utan fortfarande randigt, detta trots att jag målat fyra lager vilket är ett stort minus (jag som helst bara vill måla två). Men jag gillar verkligen färgen, bubbelgumsrosa :)
 
 
 

Mitt lilla projekt med bussdikter går framåt, dem är inte många men dem är viktiga. Känner mig låg och då är det skönt att skriva, både som distraktion samt som terapi. I förrgår skrev jag nr.20.
 
Som ljuset i den ensamma lyktan
som hänger i den mörka natten
lyser du upp min värld.
Du visar vägen genom den svarta omgivningen
du hjälper mig fram förbi farorna
och värmer min värld.
Låt inte det svaga hoppet försvinna
låt inte lågan blåsa ut framför mina ögon
för det är enda ljuset i min värld.
Överge mig inte...
Låt mig älska dig...
Älska mig...

 
 
 
Mavala - Samarkand, OPI - Chic From Ears To Tail, Pink Thursday,

 
Mitt i all sol och fågelkvitter
gråter mitt hjärta.
Inte salta fuktiga tårar som mina ögon.
Utan röda droppar som armar ur min kropp.
Mitt i all sommar och lycka
skriker hela mitt jag.
Det skriker efter att få hålla dig nära.
 

 

Ensam är stark!
Vari ligger styrkan?
Att man klarar att vara själv?
Ensamhetens borg!
Den är stålmannens och han är stark.
Vissa av oss har blivit placerade i den.
Ensamhetens svarta borg!
Den är mitt hem!
 Den är mitt fängelse...


 
ljust i lägenheten
mörkt i hjärnan
ljust utomhus
mörkt i hjärtat
solen skiner glatt
mörkret sväljer min själ
sol!
skin på mig!
 

 
önskar jag kunde glömma
att jag kunde förlåta
att ärren i min själ inte fanns
tar ett andetag och rensar lungorna
hoppas kunna rensa mitt inre
hoppets lilla flamma svajar
tar ett djupt andetag
och flamman slocknar...
 

 

svårt att tro
svårt att acceptera
kan det verkligen stämma?
omtanke ja
men kärlek nej
älskar du mig verkligen?
törs inte tro
törs inte lita
jag förtjänar men vågar inte lita på
att någon som du kan älska någon som mig
snälla
älska mig
så som jag är...


 
Hösten
med sina sprakande färger
lurar den i varje hörn.
Hösten
rött, gult, orange och guld
har glittrat på träden.
Hösten
färgerna har försvunnit
bytts mot blåst och mörker.
Hösten
har sänkts sig och
regnet piskar mot rutan.
Hösten
kryper upp i soffan
myser med filt, bok och te.
Äntligen... 
 
 

höstbilder,

 
Omvärlden
jag ser den där utanför
försöker ta fast den
men misslyckas.
Osynlig vägg
som en tät dimma
står mellan mig och världen
hindrar normala förbindelser.
Människor
ser hur dem ibland räcker handen
vill och behöver kontakt
men klarar det inte.
Ensamhet
positiv och negativ
stark nog att vara själv
behöver det men hatar det.
 

Igår rensade vi och städade på skolan. Först var jag i mitt klassrum och sedan i källaren. Herremintid vad vi slängde i containern som blivit ditkörd. Vi slängde påsvis med gamla läroböcker, tänker att vi lär nog inte vilja använda böcker från 1960-talet igen. Usch vad mycket som blivit sparat... Det roligaste vi hittade var en kartong med en julkrubba. I kartongen låg även ett vikingaskepp, lite nyfiken på kopplingen :-)
 
Måste erkänna att idag är jag lite öm i kroppen efter allt bärande och slängande. Så känts ganska skönt att mestadels fått sitta still idag, för idag har vi kämpat med schemat. Ojojoj vet inte varför det är så svårt för mig men tid tar det och fel blir det alltid. Tror jag tänker för mycket, vissa lägger bara ut minuter, svenska varje tid varje dag matte likaså. Medan jag istället vill variera tiderna för ämnena och försöka få schemat lite annorlunda. Men till slut blev jag klar så åkte hem redan vid 1. Skönt!
 
Kvällen har jag spenderat ihop med Alex. Vi skulle ha grillat men varit en del regn igår och idag så vågade inte chansade. Blev mat i köket istället. Jag lagade flankstek, sötpotatismos och rödvinssås med lök och trattkantareller. Till efterrätt blev det jordgubbar, melon och chokladfondue. Det var riktigt mumsigt =)
 
sol och klarblå himmel
grönt gräs och doftande blommor
sommar
grilla och äta glass
ljusa kvällar och ljumma vindar
sommar
snart är det dags för semester

Det faller vitt.
Det landar mjukt på min kind.
Det nya vita döljer all smuts och renar själen och jorden.
Det nya vita sveper in världen i en tjock tystnad.
Det nya vita isolerar mig från omvärlden.
Det faller vitt.
Det blandar sig mjukt med tårarna på min kind.

Jag latar mig. Jag har nämligen höstlov och då får man lata sig. Behöver lata mig. Jobbmässigt är det en tuff period med skriftliga omdömen och förberedelser inför utvecklingssamtalen. Sen blir det hela inte lättare av att det blir mörkt, regnigt, kallt och ännu mörkare ute.
 
Så idag struntade jag i väckarklockan utan sov tills jag vaknade av mig själv, låg kvar i sängen och läste innan jag högg in på en stor frukost med kokta ägg, smörgås, te och juice (morot+päron+apelsin=jag älskar min juicemaskin). Sen har jag tittat på tv, på serier på datorn ("Private Practise", underbar men börjat gå på fel kanal, tur internet finns), läst och klappat på katten. Blev en liten shoppingtur med mamma men annars bara soffan. Skönt!
 
Det finns dock en sak jag önskar, och det är att även hjärnan skulle ta semester. Det hade verkligen varit det ultimata, men verkar inte fungera så tyvärr....... Förstår inte riktigt hur det funkar. Kan må hur bra som helst och så hittar hjärnan på någonting och börjar tänka eller minnas och så börjar hjärnan hyperventilera. (Rolig historia, pratade med min busskompis, var lite låg och vi diskuterade problem. Kom fram till att jag har en hyperventilerande hjärna. Förklarar mycket. :P ) Ganska fascinerande faktiskt hur hjärnan fungerar. Hur den undermedvetet hanterar saker och ting...
 
Känsla av stress
Känsla av otillräcklighet
Känsla av ensamhet
Känsla av misslyckande
Känsla av ångest
Känsla av................
Känsla av för mycket helt enkelt!
 
 
Önskar er en bra vecka, med eller utan ledighet.
godnatt
Den här veckan började mamma sin semester. Det har regnat varje dag...inte jättekul direkt. Varit lite i deras stuga, badade för första gången i förrgår, 18grader så var inte jätteskönt direkt men härligt att vara i vattnet igen. De två dagarna vi var där låg jag mest i hängmattan och läste. Härligt =)
 
Första dagen läste jag deckaren "Änglarösten" av Arnaldur Indriðason, mycket bra och spännande. Han har verkligen förmågan att beskriva och gripa tag i läsaren. Andra dagen påbörjade jag "Pagninikontraktet" av Lars Kepler. Är andra boken och jag hade hört att den inte skulle vara lika bra som första "Hypnotisören", men det stämde inte, dock var första boken lite otäckare och grymmare. Blev hela 200sidor igår för oj vad bra den är, lite otäck dock så man får inte vara känslig. Kapitlen är korta så man drivs fort framåt och det är jättesvårt att sluta läsa. Rekommenderar dem båda =)
 

Sommar
ska vara sol bad salta varma vindar
är moln regn åska några solglimtar.
Sommar
ska vara grillning rosévin vänner skratt
är sallad ensamhet regnmoln.
Sommar
hoppas önskar höga förhoppningar
blir besvikelser roligheter om vartannat.
Sommar
precis som det ska vara
men ändå inte.

Vet inte om det bara är jag, men ibland känns det bara som att jag inte hör till....

En konstig känsla. Kan vara bland kollegor, vänner, familj eller släkt. Man kan känna sig helt med i gemenskapen, känna sig inräknad och allt är bra. Så händer något, inte alltid något man kan ta på utan kanske bara en känsla, en vink. Plötsligt förändras atmosfären, och en kommentar eller blick gör att man känner sig mer ensam och utanför än man någonsin gjort förut.

Tror inte att det är meningen, dem som gör det kanske inte ens är medvetna om den förändrade stämningen, men du själv känner den mycket tydligt. Tänker ibland att det är bara jag som är barnslig och känslig, men problemet finns där i alla fall. Så lite kan göra så mycket...

Viktigast tror jag är att inte tänka att folk vill en illa, vill få en att må dåligt. Det är dock omöjligt att leva ett liv utan att såra och bli sårad. Förutsatt att man inte sak bo isolerad på en öde ö dårå =)


Ensamheten finns där alltid.
Den ligger som en svart dimma.
Inte alla ser den.
Inte alla förstår den.
Inte alla vet om den.
Men den finns där ständigt.
Ensamheten finns alltid där.
Alltid runt oss människor.




Ganska konstigt egentligen, att jag aldrig lär mig, aldrig blir immun, aldrig slutar bry mig... Förstår det inte själv. Är ju medveten om att man inte ska förvänta sig för mycket, och trots det blir jag besviken och ledsen. Känns som att jag är alldeles för tunnhudad, detta trots att jag varit med om endel... Känns som att jag aldrig riktigt hinner återhämta mig efter en sak förrän nästa händer (inga stora saker, men saker som tar väldigt mycket energi). Når aldrig riktigt upp till normalläget liksom...


Det är vitt ute
Flingorna faller tätt
Jag tittar upp mot gatlyset
Ser de vita flingorna långsamt singla neråt
Marken är vit
Ser bara min skugga
Den ligger där svart mot snön
Känner mig som min egen kalla skugga
Mörk som natten




Tröttheten ligger som ett sjok över mig.
Jag sträcker mig, strävar och kämpar,
men når aldrig till målet.
Vad är målet?
Vad är belöningen?
Varken får eller hittar något svar.
Ge upp eller fortsätta...där i ligger frågan...




Människor runt mig.
Bekanta som hälsar.
Vänner som pratar.
Sällskap.
Umgänge.
Närvaro.
Inget kan dock ta bort
ensamheten i mitt inre...





Bakom molnen glimtar solen fram
och värmer min kropp.
Sakta svävar jag fram
och gräset kittlar mina nakna fötter.
Hör barn som badar, vattnet som kluckar
och en båt som puttrar fram.
Boken faller ner, jag slumrar,
fortfarande svävandes fram och tillbaka.
Jag ser inget, men känner allt.
Här i hängmattan.