Ligger i sängen och måste sova,
men vill inte.
Ser hur det åter börjar ljusna,
känner mig ensam.
Saknar min kära och mina vänner,
saknar det gamla.
Söker och behöver ett nytt liv,
men hittar inget......
Det är vår.
Mörkret utplånas av ljuset.
För var dag
erövrar solen tid från månen.
För var dag
vinner våren över vintern.
Det varma och färgsprakande
över det kalla svarta.
Det är vår.
Men varken ljus eller färg
når den mörka tomheten i mitt inre.
jag behöver luft
patetisk, barnslig
tar ett andetag
övergiven, idiot
kan inte andas
ånger, smärta
hjärtat dunkar högt
onormal, utanför
döden knackar på
skäms, uppgiven
kroppen ger upp
ångest, ensamhet
luften strömmar in
allt börjar om och kampen fortsätter
Så långt ögat kan nå,
är solen gul och himlen blå.
Så långt ögat kan nå,
är det fullt av liv och rörelse.
Så långt ögat kan nå,
är det leende människor.
Så långt ögat kan nå,
är det nya förbindelser.
Så långt ögat kan nå,
är jag ensam...
Stod och väntade på bussen hem från jobbet igår. Det snöade och blåste kraftigt och då fick jag för mig att skriva en liten dikt, gjorde sånt förr men slutat... Jag skämtade med min vän W att jag ska göra en bok med titeln "Bussdikter". =)
Snön faller från en mörkblå himmel.
Den lägger sig som ett täcke över världen.
Allt ser nytt och rent ut.
Världen är inbäddad i bomull.
Ljuden som når mig är dova.
Mitt i allt det vita står jag.
Som instängd i ensamhetens svarta borg.
