nr.8.
0kommentarer
Ganska konstigt egentligen, att jag aldrig lär mig, aldrig blir immun, aldrig slutar bry mig... Förstår det inte själv. Är ju medveten om att man inte ska förvänta sig för mycket, och trots det blir jag besviken och ledsen. Känns som att jag är alldeles för tunnhudad, detta trots att jag varit med om endel... Känns som att jag aldrig riktigt hinner återhämta mig efter en sak förrän nästa händer (inga stora saker, men saker som tar väldigt mycket energi). Når aldrig riktigt upp till normalläget liksom...
Det är vitt ute
Flingorna faller tätt
Jag tittar upp mot gatlyset
Ser de vita flingorna långsamt singla neråt
Marken är vit
Ser bara min skugga
Den ligger där svart mot snön
Känner mig som min egen kalla skugga
Mörk som natten
Kommentera