Ja herregud vad det händer saker, mycket oro och stress, hjälper inte alltid att ha semester.
Tommy har haft ont i ryggen hela sommaren och varit på vc sex veckor i rad för nya värktabletter, för det är det enda som hänt. Så i torsdags var han där igen, skickar till mig att jag måste åka ambulans. Jag skyndade mig upp (ganska hängig själv, låg typ hela onsdagen med lite feber, helt slut). Hann vara med honom nästan en timme innan ambulansen kom. Han hade väldigt högt blodtryck, hjärtat slog oregelbundet, blodsockret var 31 och han hade skyhöga blodfetter. Så ambulans in, de hade jättesvårt att få ner blodsockret men så fort han fick morfin så ryggvärk försvann blev hjärtat bättre. Mamma och jag åkte in på fredagen och hälsade på. Han var vid ganska gott mod och läkarna tog väl hand om honom. Vi båda hade svårt att sova den natten så vi skrev och så ringde och pratade typ halv fem till sex på morgonen. Mysigt.
På lördagen blev han där, de satte in en pump så blodsockret sjönk för fort, från 23 till 3 på typ en kvart, höll på att hamna i koma och stor risk för hjärtinfarkt. Jag var sååå prolog, läskigt. Han hade massa läkare hos sig och fyra dropp i armen. På kvällen var han lite piggare, men blev tvungen att fasta. Han fick träffa en läkare som lade upp en plan och skulle forska i hans ryggvärk. Sen på söndagsmorgonen skrev han att han skulle få åka hem. Sjukt. Fortfarande ont, ingen lösning på nåt av problemen och en läkare som motsäger en annans mening. Märkligt. Iaf så istället för att hälsa på honom hämtade vi hem honom. Var skönt att få krama om honom igen men läskigt också, är orolig, han kunde ha dött...
En annan sak som hände i fredags är att jag blev väldigt osams med pappa. Värsta hittills.... När jag var hos Tommy ringde Kerstin. Pappa och hon hade kommit överens om att hon skulle få hämta sina grejer i verkstaden kl. 16 men ingen var där. Hon frågade om de fick öppna åt henne och jag sa ja, hämta dina grejer. De öppnade, hon skrev en lapp om att jag tillåtit henne att gå in. Förstod att pappa skulle bli arg men inte så arg... Han ringde lite senare ringde han mig, HELT GALEN. Han kunde inte förstå att jag kunde släppa in henne, han hade polisanmält det och så skrek han OCH DU BEHÖVER INTE HÖRA AV DIG NÅT MER innan han slängde på luren i örat på mig. Blev chockad. Skrattade åt honom, mamma hade hört, patetisk man.
När om i åkte förbi verkstan var killen som öppnat dörren där och fick ytterligare en utskällning så vi åkte dit. Jag tog på mig det hela men sa att han var larvig, är ju inte så att vi släppt in vem som helst, de var ju faktiskt ihop i fyra år. Han skällde och blev patetisk, ingen tycker om mig, allt är mitt fel, jag gör jämt fel enligt er. Då svarade jag typ, men det är ju ömsesidig pappa, när någonsin har vi barn gjort något bra enligt dig? Han blev tyst innan han blev ännu argare. Gick mot mig, kände mig hotad, så sa han bara att jag kunde gå innan han pratade med killen istället, som tack och lov känner honom och blev arg istället för kuvad. Det hela slutade typ så. Ni är polisanmälda. Nu går jag. Har inte pratat med honom sen dess. Lillebror Johan ringde och ställde honom mot väggen, du har skämt ut mig, min arbetsplats, min kollega, Jens kompis, vad sysslar du med. Då sa pappa ynkligt att han var ju inte arg på Alexandra eller kicke. Tack för den, märktes inte i fredags iaf. Inte har han hört av sig, jo ett mail till alla barn där han visar hur fint hans nymålade hus blev, men inget annat. Jag tänker inte acceptera mindre än en ursäkt. Låg av det. Han körde förbi när vi satt på verandan förut. Jag tittade bort. Vill gråta... Jag är patetisk.
Nåt annat jag är, är trött och stressad. Imorgon går flyttlasset. Aaaahhhhh finns hur mycket som helst kvar att göra. Skitsamma, nu är det dags. Så bäst att jag går och sover för imorgon finns det att göra hela dagen och natten.
Godnatt xoxo
