Hur känns det när man går sönder? När man inte orkar mer? Hur vet man att nu är det faktiskt nog? Har så många gånger känt att jag inte orkar mer men tar mig ändå upp dagen efter och fortsätter. Frågan är till vilket pris. Allt byggs bara på och nu står jag här och blir ledsen för ingenting. Har varit så pinsam sista tiden. Jag brukar inte gråta framför folk, inte ens mina vänner. Har nu på bara en vecka gråtit framför en två kollegor, kuratorn på skolan två gånger, rektorn, suttit på toagolvet och gråtit och min stackars assistent har fått hantera mycket.
Orkar inte berätta om själva mötena men har suttit i tre senaste veckan som varit väldigt tuffa. Bara att en person säger "Jag har sett hur du gått ner dig sista månaden och mår allt sämre. Med rätta. Jag är orolig för dig, någonting måste hända." får mig att gråta. Tycker det är skitjobbigt att någon tänker så om mig. Samtidigt som jag vet att de har rätt. Så igår efter första mötet gick jag till mitt klassrum, försökte men gick inte utan när assistenten kom och frågade hur det var började jag storgråta. Han var så gullig. Kom fram och tog mig i famnen och stod så med mig i flera minuter. Talade om att det är okej att bryta ihop och att jag varit stark nog, länge nog. Så tungt. Samtidigt som det var väldigt skönt att inte behöva vara själv utan få dela bördan. Blev tvungen att sitta på ett möte till sen och efter det ett ljusparty innan jag kom hem. Och då bröt jag ihop igen. Helt slut idag. Förstörd. Broken.
Arbetsmiljö,
Broken,
ensamhet,
lärare,
trött,
ångest,
