Tider av oro...
0kommentarer
Idag känner jag mig överväldigad, av oro, ångest, tankar och...vet inte, av allt.
Efter ett år med min sjukdom så ser det iaf lite bättre ut, värdena är nästan okej nu, men varit tufft för jag har fått byta medicin tre gånger och jag tror så här i efterhand att det har tärt på mig. Att oroa sig varje gång man ska ta prover och så ännu en gång med resultat som inte är bra. Men som sagt, just nu ganska okej. Dock inte samma sak med min sambo. Fick dåliga nyheter men en liten operation kunde hjälpa. Sen ringde läkaren tillbaka och sa nåt annat, att de inte vet vad det är och de måste göra fler undersökningar. Nu väntar han på en sista röntgen innan de ska kunna säga vad som ska göras. Tänk om det är något allvarligt... Förstår ju att han är orolig och då vill inte jag förstora det med min oro men fy vad tungt det är...
I dessa corona-tider känner jag att det behövs inte mer oro än för det. Inte orolig för att jag ska bli sjuk direkt, men Tommy ligger i riskgruppen, typ på fyra sätt eller nåt sånt, så livrädd för att dra hem skiten till honom. Klart att det är mycket tankar om sjukdomen. Man ska vara lugn inför föräldrar och elever, man ska ta andras oro, man ska ta alla olika direktiv som kommer hela tiden och alla nya saker som ska göras. T.ex. ska vi lägga upp mat till eleverna och att de inte får stå i kö, bara det lilla gör mig superstressad, så när väl jag kan sätta mig och äta har jag svårt att koppla av. Uppepå detta har jag en elev som har spårat ur på sistone, vet inte riktigt vad som hänt men jag har fått stå ut med mycket, blivit sparkad, knuffad, dragits omkull, ryck och slit i mina armar, fula ord, fått ha ut de andra eleverna ur klassrummet, gråtit inför föräldern (så patetisk jag är) och ta skit för att jag inte hanterar det rätt. Hur jag än gör så blir det fel på nåt sätt. Kan ju tycka att eftersom jag haft såna här elever förut så borde jag inte ta så hårt på det, men är tvärtom för usch vad detta tär på mig, tar det mycket hårdare än jag trodde möjligt. Menar, har ju varit med om så mycket värre saker, men hjälper tydligen inte.
Med detta sagt, en veckas påsklov har nästan gått och jag förstår inte hur jag ska orka jobba igen. Orka jobba, ta itu med allt där, samtidigt som jag är orolig för Tommy och över corona. Tungt. Känner mig gråtfärdig men vet inte var jag ska rikta det, vill inte göra andra upprörda. Har försökt dränka mig i läsning, hehe. Usch vad gnällig jag låter, men tänker att här kan jag vara det utan att någon behöver bli upprörd eller nåt. Just idag är dessutom en tung dag för det är fyra år sedan morfar dog. Saknar honom väldigt mycket. Speciellt nu när mormor börjar bli sämre, inget är som det var...
Som vanligt, bara att bita ihop och stå ut. Skönt iaf att man har någon hemma så man inte har möjlighet att älta hela tiden (vilket jag gjorde förr). Vi har åkt på många djursvängar och bilpromenader på sistone för att tänka på annat och ha det mysigt. <3
Hoppas ni haft en bra påsk trots att man inte får besöka sina nära och kära som man vill. Var rädda om er därute i världen. Kram
Saknar,
Sjukdom,
orolig,
sorg,
stress,
stressad lärare,
Kommentera