nr.38+nr.39
0kommentarer
Finns en sådan dubbelhet i mina känslor...
När jag är ensam tänker jag så mycket så borde umgås mer med folk, vänner, men blotta tanken ger mig ångest. Umgås bara med familjen, ja och jobbet förstås. Igår fikade jag med familjen men var hemma redan vid 12. Dagen blir lång då så vid tre gav jag mig ut på en cykeltur på banvallen i den lummiga grönskan, härligt. Sen tog jag lunch i centrum för att komma ut lite. Satt ensam med min bok, tekopp och en bit smörgåstårta.
Alltså jag kan självklart umgås med folk och bete mig normalt. Men det tar på krafterna...Kan också se skillnad på hur jag mår, jag är inte deppig, jag är trött, fruktansvärt trött... Och nu är helgen slut och ännu en vecka står inför dörren...
Ensamheten tär på mig.
Ensamheten skyddar mig.
Ensamheten är för ensam.
Finns ingen ork till att vara social.
Vill vara ensam...
Vill inte vara ensam...!
Livet.
En lång rad av år, månader, veckor, timmar, minuter och sekunder.
En mängd tankar, samtal, beslut och funderingar.
Glädje kan man dela med vem som helst.
Men sorg behöver man få dela med någon speciell...
dikter,
ensamhet,
helgen,
vänskap,
Kommentera