Ångestbok
0kommentarer
Har flera gånger stött på boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein men inte läst den förrän nu. Titeln har intresserat mig samtidigt som den avskräckt mig. Men nu har jag gjort det i alla fall, jag har läst den. Inget jag ångrar men kan inte säga att den gjorde mig glad direkt. Heberlein har skrivit om sitt liv, sin sjukdom, bipolär typ 2 (förut kallad manodepressivitet). Hon har beskrivit sina höga stunder och sina låga, de stunder hon inte orkar ta sig ur sängen och dem då hon inte sovit på flera dagar. Det är en väldigt utlämnande bok samtidigt som den ger oss stöd och hopp, man är inte ensam.
Heberlein skriver både rakt och ärligt om sina problem. Hon har mycket intressanta diskussioner om livet, självmord, lycka, psykisk ohälsa och kärlek. Det läskiga är att det finns delar som jag känner igen mig i... I boken finns det dessutom så många fina, bra och välsagda saker...
Jag är så ledsen. Det känns som om jag är fylld av tårar,
som om det håller på att rinna över, som om jag är på väg
att lösas upp, som om mina konturer blir allt diffusare.
Vatten. Jag kommer att dö drunkningsdöden inifrån, mina
inre organ kommer att dränkas i alla tårar som inte får komma
ut om jag inte snart kan gråta. (s.48)
Såpbubblor. Som såpbubblor är den, lyckan. Skimrande,
ouppnåelig, så vacker och så skör. Den går sönder så lätt,lyckan.
Kanske är den ändå inte mycket att ha, lyckan. Det är inte
mycket den tål. Lyckan. Jag vet inte. Jag är inte van vid att vara
lycklig. Det skulle inte kännas bekvämt. Ibland misstänker jag
att jag fortsätter vara olycklig - misslycklig - också för att det
är tryggt. Det där nederlaget är något jag kan. Något jag känner
igen. En kär gammal vän. Tryggt. (s.149)
Men nu måste jag sluta vältra mig i denna ångestbok för nu är det snart dags för personalfest på jobbet. Vi ska laga taco, dricka lite vin och spela julklappsspelet, mysigt.
trevlig helg!
xoxo Alexandra
Kommentera