iamalexandra

Sitter i köket på Udden o tittar ut över havet. Det är lite molnigt men varmt. Två av mina syskon, en kompis till dem och jag åkte ut hit igår, till pappas hus, vår fd sommarstuga. Vi har inte den bästa relationen så jag har inte varit här på flera månader... Men igår följde jag med syskonen som kock och skyddsbarriär. Vi kom hit runt 7, grillade, drack vin, dem andra fiskade och bastade medan jag satt i hänggungstolen och läste. Den hänger på framsidan av huset på altanen med utsikt över en del av Valdemarsviken, uppsatt där utsikten är som bäst. Älskar att sitta där och gunga, läsa och filosofera. 

Problemet är att vi pratar inte direkt med varandra. Alltså pratar lite vardagliga saker och dem berättade lite historier från förr och så, men vi pratar inte. Pappa har alltid jobbat mycket och liksom inte funits där, vilket gör att nu när vi är vuxna finns det inte så mycket att säga... Igår kväll blev det väldigt påtagligt när grabbarna fiskade, jag satt ute och pappa satte sig vid tvn. Tänk vad vi kunde ha gjort istället... 

För oss tror jag att det är lite för sent, för mycket har hänt, bättre kan det alltid bli men aldrig bra. Ni som har barn, tänk på detta...har man väl skaffat barn så finns dem där och behöver "tas omhand" hur vuxna de än är. Det ingår liksom i föräldraskapet, "villkorslöst" älskande.

Nu ska jag inta hänggungstolen igen och njuta av usikten medan grabbarna fiskar och pappa sover.
Godmorgon på er!