utanför?!
0kommentarer
Det här är nog jättedumt. Finns säkert ingen logik eller botten i det. Men det är så jag känner. Jag känner mig utanför och ensam. Vet inte hur det är möjligt men så är det iaf. Ingår ju typ i tre familjer men känns inte så...
Förstår ni ingenting? Inte jag heller. Men så här är det. Mamma har ju Conny, hans dotter och hennes två barn. Eva, mamma2, har ju Peter och sina barn (mina halvsyskon) samt hans barn. Pappa har ju Kerstin och hennes barn och barnbarn. Och så är det jag. Känns som att jag står utanför allt det här. Känner tyvärr likadant med mina syskon, ibland ingår jag och ibland inte. Ibland när de träffas med mamma2 så blir jag bjuden men inte alltid, och ibland känns det som att de kommer på samma dag att just det, Alexandra har vi ju inte sagt till. Tror inte att de, eller någon, menar det, men det är så det känns iaf. Sen är det också så att i vissa saker ställer jag mig utanför. T.ex. när jag fick ett sms på fm om jag ville komma och äta på em, då tackade jag nej, just för att det kändes som att de precis kom på att de glömt mig. Eller när Connys dotter med familj kommer så säger jag nej till mat. Men i grunden är det för att jag har känslan av att jag varken passar in eller hör till.
Känner tyvärr lite likadant med vänner samt på jobbet. Inser att till stor del ligger känslan hos mig inte hos andra, men det spelar ju ingen roll. Den finns där iaf. Måste bli bättre på att vara tyst och att vara ensam...
Måste försöka ganska upp mig nu. Ska ut och äta och sedan träffa Lina. Är glad, är glad, är glad.......
ensamhet,
familjen,
utanförskap,
vänskap,
Kommentera